Jennifer - That's me!

Precis så känns det just nu. Igen. Att jag är sjupt nere i en brunn, och försöker klättra uppåt...
Just nu mår jag lika bra som ja gjorde för ett par år sen, eller jag kanske ska säga lika dåligt..
Ni vet, när allting känns bara piss.
   Jag känner hur läxhögen bara växer och växer, men jag orkar inte ta mig för något.
Usch jag vill inte ens tänka på vad ja har att göra; läsa ut en engelsk bok (som jag inte har investerat än), skriva redovisning, eller snarare muntlig, men iallafall. Sedan Np i svenska o engelska. Förbrerda klart talen..
Sedan så har jag 2 stora arbeten som snart ska in med, ett  i PoF, och ett i KoS. Sedan har jag Np i matte när jag kommer tillbaka med, som jag verkligen borde träna på (!)
Det finns säkert nåt som jag har glömt med, usch!
   Läste också Emmas blogg nyss, och det fick mej att fundera..
Hur hemsk högstadiet var, och hur underbart mycket man kommer att sakna gymnasiet, när man tar studenten..
Usch, alltid när jag tänker tillbaka på högstadiet får jag en klump i magen. Likaså när jag möter någon därifrån på stan..
Det eller den, rädslan alltså, kommer nog aldrig att försvinna... Och sedan slog det mej, att det nog var många mer än jag, som mådde dåligt under den tiden, alltså folk man kände, men som var duktiga på att dölja det. Jag hade liksom ingen aning om hur Emma kände det. Det är ganska konstigt, är det inte?
Alltså vad upptagen man kan vaara med sig själv eller så..
Guud,
Ångest. Det är mitt ord.
Jag vet inte för vad egentligen, men jag tror det beror på en viss person, som ja träffade på idag (usch!!!) Aaa, alla minnen kom som en flashback och jag kännde precis samma känslor som jag hade då, när jag var liten...
Helt sjukt, ett under också att vissa människor inte växer upp, att dom fortfarande har kvar samma falskhet och attityd..
Jag skulle inte orka leva med mej själv, om jag gjort personer så illa, jag fattar inte..
   Nåt tär på mig. Nu börjar det synas också.. Sömnlösa nätter tar ut sin rätt.. Har mörka ringar under ögonen, och helt glansiga ögon. Jag såg ut som en missbrukare, ja svär..
Jag var inne på min Apu plats idag och fikade med dem, och det ar då det slog mig. När jag verkligen tittade mig i speglen. Jag ser ut som ett vandrande lik!
   Sömnlösa nätter har varit i cirka 2 veckor nu, från och till. Med hemska mardrömmar om en viss person. Jag återupplevde allt igen. Fy fan alltså! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om jag har vait hemma i Vby för länge nu, eller vad  det är (?!) Jag vill bara tillbaka till Halmstad nu!
Bort från mardrömmar och falska människor (!!!!) okej, falska människor finns det i Halmstad med, men inte mina vänner!!!
Tack som fan för att ni finns <3
   Hmm, det här inlägget blev visst längre än vad jag trodde, men jag planerar ju inte vad jag ska skriva i förväg..
Jag känner tårarna bakom mina ögon hela tiden, och det värsta är att jag inte vet varför (!)
Skitjobbigt. Det känns som de är rätt mke jag behöver reda ut med mig själv just nu...
Men mina "jag" vill inte sammarbeta.
Skriver mer sen.